Älskade Gert Olsson.
Älskade pappa, farfar och svärfar.
I flera månader har min fina svärfar kämpat mot den förbaskade , hemska jäkla cancern. Han har gått behandlingar, varit stålmannen och försökt vara glad och positiv för barn, barnbarn och alla näras skull. Han har kämpat mot den envisa cancern som började i levern. Han har fightats mot den extrema döds ångesten som fyller kroppen när man vet att behandlingarna inte hjälper.
För lite mer än ett år sedan drabbades min svärmor av hjärtinfarkt och varje dag satt han vid hennes sida. Gick ut och grät och tog nya krafter för att kunna vara det bästa stödet för henne. Han bad varje dag att hon inte skulle lämna honom och att hon skulle bli bra igen. Och med deras kärlek och operationer så blev hon bra igen . och de fick fortsätta vara tillsammans.
Tills dem en dag fick det hemska beskedet som slog ner dem till botten igen. Nu var det ombytta roller hon som satt brevid och höll hans hand och bad till alla högre makter att han skulle få stanna kvar hos henne. Behandlingen började bra men efter ett tag slutade den funka. Han blev bara sämre och sämre.
Den 11 September tog han sina sista andetag och lämnade sin förtvivlade kärlek gråtandes på hans bröst.
Alldeles för tidigt togs du ifrån oss. Du hade så mycket kvar att ge , så mycket kvar att se och så många nya minnen att skapa. Varför fick vi inte ha dig kvar hos oss.
Det är så svårt att berätta för barnen att deras farfar har gått bort. Min dotter såg att jag var ledsen och förstod ganska snart vad som hade hänt. Vi har ju pratat ganska mycket om hur det låg till. Hon började gråta och sa till mig - jag vill inte att det ska vara sant.
Min son är den som oftast inte visar sina könslor. Men farfar jatte stod honom väldigt nära hjärtat. Dem brukar mecka med cyklarna, bygga och banka, leka och bara sitta och prata om saker mellan himmel och jord. När jag berättade för honom reagerade han först inte han spärrade bara upp ögonen och stirrade mig i ögonen . när jag såg hur tårarna byggdes upp och sen brast han ut i gråt la armarna i kors och sprang in på sitt rum och slängde sig i sängen med huvudet ner i madrassen. Jag försökte fråga om han ville prata om det. Då sa han bara jag kan inte jag gråter för mycket. Jag frågade om han behövde vara ensam och det ville han. I ca 40 min låg han och grät i sin säng. Det är så jobbigt när situationer uppstår då man inte kan rädda barnen på något sätt från smärta och sorg.
