F#ck Cancer.

Det kommer tider, då verkligheten rycks i från en och hjärtat känns som det har blivit slitet i stycken och man står där hand fallen och inte vet vad man ska göra. 




Ett besked som vänder upp och ner på hela ens värld och man tvingas att tänka tankar man aldrig någonsin skulle vilja tänka. När någon av de dyrbaraste i ens liv, får det hårda beskedet att cancern gjort intrång. 



Vad säger man? Vad gör man? Hur visar man att man finns, utan att göra det jobbigt för personen? Hur tar man vara på tiden på bästa sätt? Hur ska man tänka? 



När beskedet når en, känns det som man har ett få tal timmar på sig att säga allt man borde. Göra allt man vill göra. 



Det är så orättvist, så fruktansvärt, så förjävligt. Mannen är en stor förebild, en god människa rakt igenom, en som funnits i mitt liv sen den dagen jag kom till världen, som har lekt med mig, lärt mig fiska, lärt mig cykla, läst godnatt sagor, lärt mig spika och måla en planka, dansat med mig på julafton och alla andra dagar när jag hälsat på som liten, tagit ut mig på långa promenader i skogen och plockat liljekonvaljer, dragit mig i pulka backen upp och ner, jag har alltid sett upp till honom. Jag tror att i varenda mina vänner böcker jag någonsin skrivit i, där frågan är vem som är min förebild och vem jag ser upp till så har det alltid varit han. Alltid haft en ängels tålamod.



Håller mina tummar hårt att proverna i veckan har något ljus i sig. Att det går att minska tumören och att bromsmediciner kan ge oss massor av mer tid med honom. 


Älskar dig till månen och tillbaka tusen gånger om. Du är en hjälte, stålmannen, du har klarat så mycket och visat alla att man kan, nu ska du kämpa och vi ska kämpa med dig. Tårkar tårarna och " - tar en dag i taget", som du alltid säger. Världens finaste Morfar. 


RSS 2.0