Dagarna går
Som jag säkert redan skrivigt så bor vi hos min syster i hennes och mammas lägenhet. mamma bor i stugan över sommaren. Och att bo 3 vuxna och 2 barn på så liten yta är verkligen på frästande. Man tänker många gånger - nä nu vill jag hem. Och så kommer man väll känna en bra tid fram över men för tillfället finns det inget som heter "hem". man får ta en dag i taget och se var den leder en. förhoppningsvis flyttar vi till en ny lägenhet till helgen eller rättare sagt på söndag i såfall. vi hoppas iallafall att den ska vara klar då.
Jag skrev förra gången att jag skulle skriva här om känslorna den dagen vi gick in lägenheten igen efter branden. Och det var verkligen känslo laddat. Redan när vi möttes av stanken i trappan började hjärtat slå hårda snabba slag. och tårarna var framme. När vi sen öppnat dörren till lägenheten så fick jag panik. det första man ser när man kommer in är svarta väggar svart tak och skitiga väggar. tapeter som hänger från väggarna ett riktigt kusligt övergivet ställe. lite längre in rakt fram står min och dennis säng. där låg jag och sov när elden startade och nilo låg hos mig när det brann i hans rum. Kuddarna är formade efter våra huvuden som legat där den morgonen.
Sedan går vi ut där ifrån igen och tittar mot den långa hallen och änu ett slag i magen och alla bilder spelas upp i huvudet av denna morgonen. Sååå mycket rök och inget syre alls. så svart det var redan då och VARMT. i den långa hallen är det också svart över allt. även där hänger tapeterna och man ser en orange nyans på tapeten som funnits under det vita väggarna. Tittade på väggen där dennis hade hängt upp våra förstorade foto på barnen och där finns inget kvar. till och med ramarna hade brunnit upp och glaset smällt. En ram i mitten hängde kvar i metall men bilderna var borta. Sen tittar vi in i nilos rum och där är det bara helt svart. Dörren han hade var bara aska på golvet. ALLT i hans rum var upp bränt. sängen stod det en liten bit kvar av men allt annat var borta. Gaderoberna var nästan helt borta dom också. Det känndes verkligen inte roligt att se rummet. och många tänk om dök upp i huvudet igen. tänk om han inte vaknat av att det brann i hans täcke. USCH.......
Sen tittade vi in i köket. nästan allt står precis så som man lämnat det förutom att brandmännen har slängt runt med mycke när de släckt elden och tagit sig genom röken för att leta efter nellie som de trodde var kvar. Stora rummet blev också en chok att se. Allt var vitt innan väggar och tak. nu ser det ut som en skräckfilm, där något svart runnit ner över hela väggarna och alla sakerna. Allt är förstört där.
Sedan tittar man in mot nellie´s rum och tänker där måste verkligen funnits något övernaturligt på hennes rum. en skyddsängel som hållt rök, aska och eld borta från just henne. för hennes rum ser nästan helt oförstört ut. visst där är rök skadat och aska på hela golvet osv men det är fortf revativt ljusa väggar och grejor om man jämför med resten av lägenheten. och så kollar man ut genom fönstret där nellie stod och försökte få upp fönstret i ren panik. som fyra åring måste det vara väldigt långt ner till marken. det tyckte iallafall jag när jag tittade ut. men jag är stolt över nellie att hon trots allt tog sig ut till Carolina den dagen, att hon var så modig.
Det var ingen trevligt återkommst till lägenheten. Vi har längtat hela sommaren att få flytta in där och vi hade verkligen inte kunnat önska oss en finare lägenhet. men att bo där blev inte lång varigt. 3 dagar och den 4 morgonen bran det ner. Hann ju tyvärr inte ta några bilder när vi hade flyttat in men när de höll på att renovera lägenheten när den nästan var färdig då var vi där och tittade och tog foton. så jag har lagt ihop före och efter foto och det är sjukt vad en brand kan förstöra allt man har på så kort tid...
jo, det får gå.
Det är svaret på frågan hur mår du/ni? finns inte så mycket man kan säga. Det är iallafall inte bra, det är inte bra med någon av oss som var med denna dagen som tvingades fly branden och röken ur vårt/våra hem.
Dagarna går fruktansvärt sakta. varje dag är en kamp att komma tillbaka till vardagen så gott det går när elden och röken har tagit över allt man hade och ägde. Barnen är inte riktigt sig själv precis som jag gömmer mig i mig själv och mina tankar om allt som hänt, så gör barnen det på sitt sätt.
De första dagarna var Nilo extremt känslig. baras man rörde hans "nya" bilar så började han gråta hysteriskt. Vi har försökt prata med honom lite om hur han uppfattade det hela. han säger att det har brunnit i hans täcke. Han säger att det brann i hans mun (Antagligen är det röken han menar) för den stack verkligen och brände i hela halsen och lungorna. Han säger att han såg att nellie grät i fönstret och att hon sen trillade ut med flickan. Och sen att branmännen sprang förbi honom och så klart att han fick sitta i en ambulans bil. han säger väll inte så mycket mer men hans humör går i vågor och han är inte riktigt sig själv efter allt detta.
Nellie pratar väldigt mycket om allt som hänt jag tror det är hennes sätt att bearbeta detta. hon har gråtit ett par gånger när vi pratat om det. och hon har berättat mer och mer om hur hon har upplevt det hela. Hon vaknade när jag kallade på henne på gården säger hon . hon försökte öppna sin dörr och såg röken och stängde snabbt igen . sedan hörde hon att hon skulle komma till fönstret. hon säger att hon var duktig som lyssnade på mig. och att hon försökte öppna fönstret men det gick inte. hon sa att det inte gick och slå sönder fönstret häller för det var för hårt. sen berättar hon att hon grät och var ledsen när hon inte kom ut. Sen kom carolina och räddade henne. Hon sa att hon tänkte hoppa till mig som jag sa men att det var bättre att carolina räddade henne. sen trillade dom ner i marken .
Hon ger kommentarer som ett så litet barn inte ska tänka på egentligen . som härom dagen sa hon till mig när jag var lite ledsen så sa hon - Mamma, är du jätte glad att jag fortfarande inte är död. så sa jag med gråten i halsen - det är klart jag är jätte glad älskling så klappade hon mig på huvudet och sa - Jag är också jätte glad att du lever mamma. Hon tänker mycket på sin nya säng också som hon älskade. och sina små gubbar på rummet. fisher price "gubbar" i ett hus och ett svamp hus. hon säger - åh, mamma. mina små gubbars hus brann också upp. dem klarade inte sig mamma . dem finns inte mer. hon säger också att det var en modig flicka som räddade henne i fönstret. annars hade hon nog brunnit upp.
Jag förstår då inte hur nellie kan ha klarat sig så pass bra ifrån röken på rummet. Som carolina säger så det lilla hon andades in utanför nellies fönster gjorde henne yr. och nellie var där inne i all röken. Plus att nellie sedan innan har Astma. hur är det då möjligt att hon klarat sig så bra . nu ska man ju inte tänka så . hon klarade sig hur bra som hälst fysiskt och det är det ända som betyder något.
Sedan att man tänker på saker som "tänk om" och hade jag bara gjort si och så. Jag fick ett erbjudande om att jobba extra just denna hemska dagen. men jag tackade nej eftersom att det var den ända lediga dagen jag hade den veckan. och ville komma i ordning i lägenheten efter flytten den 1/8. och där kommer en sådan , tänk om jag hade jobbat då hade vi stuckit ifrån lägenheten vid 20 över 6 på morgonen och hade inte varit där när det brann. Tänk om jag hade gått upp med nilo direkt när han kom in till mig då kanske jag hade kunnat släcka det. Tänk om dennis hade försovit sig och varit hemma och kunnat hjälpa mig. Tänk om jag inte hade gått upp och bankat på sara och stefans dörr. var hade dom funnits idag då. alltså det finns så många tänk om och man ska inte tänka på det för att det gör att man mår sämmre samtidigt att tänka på de ännu värre sakerna som jag inte ens klarar av att skriva här.
Det är så mycke tankar och funderingar som far genom huvudet all vaken tid. och så mycket som uppspelas igen när man sover. det har inte gått en natt utan sjuka drömmar. Sedan har man ju inte sovigt speciellt många timmar om nätterna nu så allt har ju sin tur i denna onda cirkel. Det kommer ta lång tid att bearbeeta detta och man vet inte riktigt vart man ska börja . Jag var på jobb igår måndes och det var välldigt jobbigt att tänka och tahand om andra när man bara vill vara hemma med sina barn. i nästa inlägg skriver jag om hur det känndes och känns att vara i och nära lägenheten som brann upp "vårt hem".
del 2 eller vad man ska säga
Det som hände när de beslutat att jag som var svart i hela huvudet, skulle åka till akuten i lund. De ringde till min mamma som i sin tur ringde dennis. så dennis kom och när han kom var vi påväg över i en annan ambulans så han tog barnen jag fick pussa och krama dom hårt och sen rullade vi iväg. i ambulansen tog de uppgifter och frågade lite mer ang branden tog av mig allt jag hade på mig och tog blodtrycket och satte på mig en massa kablar på hela kroppen och så låg jag med syrgasmasken hela tiden. och sen var vi framme
De rullade in mig på en akut avdelning där 14 personer stod och väntade. två som började sticka mig i armväcken, två som stack mig i handlederna, en som tog nytt blodtryck, en som kollade mig i munnen, en som tryckte ner kamror i näsan och en som stod och pratade med mig. Sedan hör jag att någon säger en flicka till från landskrona är påväg in och då känner jag paniken gå upp igen. jag stammade fram med gråten i halsen är det min dotter. men ingen visste och de skulle dem ta reda på så fort som möjligt.
Sedan kommer en in och säger att två personer står där ute och frågar efter mig och då undrar de om jag vet vem det kan vara. jag trodde mamma. men sen kom dem tillbaka och sa att dem var yngre. och frågade igen om jag visste vem det kunde vara så sa jag min syster dååå. så frågade dem vad hon hette och jag sa jossan så var det rätt och då fick hon och dennis komma in till mig. sen rullades jag upp i ett rum. Dennis och jossan står och tittar på mig ett tag. då jag kände i mitt hår och upptävker att jag bränt håret som att det var det västa som hade hänt just då. så säger jossan till mig - Ehh, du har nog inte kollat dig i speglen än va? Hon menade på att om jag tycker att mitt hår var konstigt så skulle jag sett mitt huvud som var helt svart som att jag hade sotat en skorsten. sen rullar dom ner mig på röntgen. påvägen ner ser jag sara ligga på en annan säng. och då blev man chockad igen och visste inte riktigt vad jag skulle säga vinkade och sa hej . 2 sekunder efter vinkar jag igen och säger hej.
Iaf sen fick jossan åka tillbaka hem igen. och dennis blev kvar hos mig. han gick ut och ringde sin syster och det vissade sig att alla både min och hans familj var samlade hos barnen i min mammas koloni och då kändes det tryggt att veta att dom var i säkerhet och med våra underbara familjer. sedan kom pappa också upp och han höllt mig sällskap och grät någon tår medans dennis gick och åt lite jag hade fått lite att äta redan där. efter 6-7 timmar med syremask och inhalering osv så fick jag äntligen åka "hem".
På vägen hem fick vi köpt några blommor som vi lade utanför carolina´s dörr eftersom hon inte var hemma just då. Sen åkte vi ut till barnen i kolonin. Nellie var inte där då hon var och badade med sina kusiner för att inte tänka så mycket på det som hänt. nilo hade fått lite bilar så han lekte i stugan.
Detta var väll det man kan kalla del 2. jag kommer nu att fortsätta i ett nytt inläg och berätta hur det gått efter allt.
4/8 Hemskaste dagen i våra liv.
I detta inlägg hade jag tänkt dela med mig av det otroligt hemska vi varit med om. Jag kommer att berätta min variation av det hela som inträffade. Det känns så ofattbart att det verkligen har hänt.
Torsdags morgonen den 4/8 började verkligen inte som man hade trott att den skulle göra. Min Son Nilo kom in till min säng och kröp ner brevid mig och sa Mamma. som han alltid gör när han vaknar och då kände jag varken lukt eller värme. Jag tror att vi somna om men jag vet inte. som jag uppfattar det så tar det en stund innan Nilo igen säger - Mamma kan jag få ett glas vatten. Jag kramade om honom och sa ja det ska du få strax. morgon trött som jag är. Sedan säger han - mamma det luktar örkligt(äkligt) i hallen. så satte jag mig upp i sängen och försökte öppna mina ögon, Men det va som att det fanns en hinna på ögonnen jag försökt gnugga ögonen men såg knappt någonting tittade på fönstret och då såg jag ut tittade tillbaka på hallen och förstod att det var rök jag såg.
jag flög upp ur sängen och skrek högt som f*n på hjälp. Sen rusade jag ut i hallen för att titta var det kom ifrån på något sätt tänkte jag att jag hade kunnat släcka det. fick upp nilos dör lite och såg att hela hanns rum stod i lågor. fick snabbt stängt den och gjorde mitt första försök att springa genom all tjok rök till nellie. samtidigt som någon knackar hårt på dörren. jag försökte hysteriskt att få upp låset på dörren. (vi har precis flyttat in den 1/8 så jag visste inte åt vilket håll man låste upp.) medans jag skrek på hjälp. fick upp dörren och ser en man. puttar och skriker att nilo ska gå ut i trappan medans jag själv skriker att min dotter är kvar där inne. nu i efterhand har jag fått veta att mannen i trappan sa till mig - Att skita i allt och att vi skulle få ut henne på ett annat sätt. Men det fattade jag inte. i paniken vill man ju bara rädda sitt barn direkt.
Någonstans i alla panikslagna tankar kom jag tänka på att sara och stefan ovanför har en brand släckare. jag springer upp till deras våning och bankar och skriker hysteriskt - Vakna vakna för h-vete det brinner . och sen tog jag luft och rusade in genom röken och eld för att komma in till Nellie. kom halvvägs in i hallen. där känns det som att en vägg bygts upp av rök och jag drar efter andan men får ingen luft i lungorna. Bara massa torr rök. Jag skriker efter Nellie och försöker igen att ta luft och springa in och sen kommer klumpen i magen då jag fattar att jag kan inte rädda mitt barn på detta sättet . jag tar nilo en gång till under armen och springer ut på gården. Ställer mig och skriker hysteriskt mot Nellies fönster. När jag står där och ropar - Neeeeellie. så hör jag henne . - Mamma, öppna dörren. Jag kallar igen -Neeeellie. och nellie låter panikslagen när hon gråter/skriker - Mamma, jag vill inte vara här mer. jag såg då fortfarande inte henne. - Sedan skrek jag -Nellie kom till fönstret och jag hör henne där inne säga- jag vet inte. jag skricker igen - kom till fönstret Nellie. och då ser jag hennes ansikte. Då blev jag helt handlings förlammad. och bara skrek. Jag hade inte en j*vla aning om hur jag skulle komma upp och få ut henne. samtidigt som jag tänkte hon kommer inte klara sig vi måste få ut henne fort.
Efter att ha varit och andats inne i lägenheten så visste jag att hon inte hade lång tid kvar i all den rök. Nellie skriker och jag skriker. samtidigt som jag ser något på taket. Sedan ser jag sara, stefan och marwin klättra upp på taket. då kom det en liten lättnad att dom iallafall hade vaknat och tagit sig ut. samtidigt kollar jag tillbaka på fönstret där nellie var och hon har ställt sig i fönstret och jag skriker till henne - Öppna fönstret och hoppa ut. Ser paniken i nellie när hon skriker - Jag kan inte mamma. hjälp mig. Vid detta läget har Carolina vår stora hjältinna kommit ut. och vi försöker berätta för nellie hur hon ska göra med låset på fönstret. Carolina tar en plast stol och jag tror hon säger att vi ska komma längre upp. samtidigt som vi nog båda fattar att stolen aldrig räcker upp dit.
jag skrek som en idiot så panikslagen som jag var och samtidigt skrek jag på nellie att hon skulle försöka slå i sönder fönstret och då ser jag henne slå med sina små knytnävar för sitt liv på fönstret samtidigt som hon skriker -det går inte mamma. då är Carolina uppe i stuprännan och drar och sliter i fönstret och tror hon berättar för nellie hur hon ska göra. sen ser jag att Fönstret går upp och jag var helt berädd på att jag skulle få nellie att hoppa ut till mig. Carolina får då tar i nellie och dom slungas iväg och kasar ner för röret sen 2 meter över marken ramlar dom. Jag fick upp nellie snabbt som f*n och någon slänger en filt över nellie sen springer jag och kollar tillbaka då står Nilo kvar vid en stolpe blixt stilla. Kallar på honom men springer fortfarande utåt från gården med nellie i famnen. Sätter oss ner på en trappa och jag ser folk över allt med kamror och brandmän poliser och ambulanser.
Sen kommer det fram någon till oss och frågar om det är någon kvar där inne. och då kommer jag ihåg sara och dom på taket. Och får panik igen. Sara , Sara hon är på taket och så kommer gråten i halsen medans jag tänker på marwin där uppe och hur rädd han måste varit. Sedan blev jag förd till en ambulans dom kollade på nellie och sen kom nilo in i ambulansen också. efter ett tag hade dom kollat igenom nellie och vi hittade bara ett skrap märke på ryggen men hon var liv rädd. sedan fick dom vars en nalle och då blev det lite bättre. Medans de försökte få tag i någon som skulle ta barnen så satte de på mig en syre grej och jag fick andas i den sen besluta dom att jag skulle upp till akuten.
Del 2 kommer senare för nu gråter jag inombords och orkar inte skriva mer. försöker att vara 110% stark och inte vissa barnen att jag mår skit. I mellan åt är det svårt att inte fälla tårarna. men jag försöker att inte gråta framför barnen.