NellieNilo

äntliiiiigen är jag färdig. det som skulle varit 3 år på albins folkhögskola blev 4 år. men nu kan jag äntligen stolt säga att jag klarade det, nu är jag klar och med en fin 3:a i betyg av 4. visst det som känns lite surt nu är att jag är ingenting efter 4 års studier snäppet klokare, men jag har ingen inriktad utbildning. men under dessa 4 år har jag lärt känna mig själv en aning bättre.

 

när jag började på albins var jag

* blyg,

*vågade inte prata,

*vågade inte taför mig i diskutioner

*och värst av allt tyckte jag att lek veckorna var.

*jag ville inte umgås med folk jag inte kände.

* jag hade panikångest attaker om vart annat hela tiden.

*jag bröt ihop om jag gjorde "fel".

*jag mådde inte bra.

 

efter 4 år på albin kan jag inte säga att jag är perfekt men jag har lärt mig mycket.

*vara mig själv

*prata högt (det kan bara bli fel)

*gör om gör rätt

*att finna en vän i en för mig främmande person.

*kämpa för laget i lek veckorna

*göra mitt bästa, jag är där för min skull ingen annans.

*stå för vad jag tycker (jag har rätt att ha mina åsikter precis som alla andra.

*att ta kritik (bättre än förr iaf)

 

Men det ör inte bara i skolan som jag gjort enorma framsteg utan även på jobben jag jobbat på på sommrar, kväller och helger.

 

2009 kunde jag inte ens ringa till pizzerian och beställa pizza. jag fick en kniv i hjärtat när dennis sa till mig om du ringer och beställer så hämtar jag. ikke sa nicke. det gick inte alls jag mådde jättedåligt när jag slog nummret för att sedan radera ut nummret och gråta en skvätt. jag tyckte det var jobbigt att ringa dagis och säga att barnen var sjuka. och prata med dagis fröknarna var en kamp varje dag. för jag mådde så dåligt med mig själv så det räckte att dem sa till mig att barnen behövde nya blöjor så kände jag mig som den värsta människan som gått i ett par mamma skor. det har verkligen varit illa när man tänker efter.

 

 

Det är många av våra 9 miljoner invånare i sverige som precis som jag levt eller lever med denna enorma panik ångest attack känslan. och månaga kan rycka på axlarna och säga skärp dig! det är väll inte så farligt? skojar du eller?  nä jag skojar inte, har man aldrig haft en ångest attack någongång så vet man inte hur det känns. du kan inte i din vildaste fantasi förstå hur det känns att lyfta luren och slå ett nummer, hur det känns att ta sig upp på morgonen, hur man ser hela livet rasa framför sig och ändå inte ha kraften att resa sig upp ur sängen.

 

har du någongång gråtit utan luft, tills huvudet gör så ont så att det känns som du har en animerad bomb som tickar där inne. har du någonsin kollat dig i speglen och velat slå i sönder den med huvudet? har du kollat ner på fötterna när du går för att slippa folks blickar när de passerar dig? har du någongång kännt dig så värdelös att du helst av allt bara skulle vilja somna in för att världen mår bättre utan dig?

 

detta är bara en del av vad man känner när man varje dag kämpar mot den förbaskade panikångesten. nu var det inte detta jag skulle skriva om jag skulle skriva om min efterlängtade student. men kunde inte låta bli att gå in på detta. för att jag känner det än. jag känner hjärtat slå snabbare varje gång jag faktist gör allt detta ändån trotts att det känns jobbigt så har jag under dessa 4 åren lärt mig att leva med det. visst jag mår jättedåligt i vissa perioder. men det går över fortare nu för att jag valt att inte låta det stå i vägen för mig.

 

 

och det ville jag komma fram till jag mår bättre idag och mycket har jag fått utav att gå på albins så länge som jag gjort. så med eller utan inriktad utbildning så var det detta som behövdes för att stärka mig själv. en nyttig tid i mitt liv.

 

 

men nu har jag alltså tagit examen/studenten kalla det vad du vill. i skolan var det svslutning med betygsutdelning och varsen fin krans fick vi också :) kändes dock ganska vemodigt att ta förväll av alla underbara lärare som hjälpt mig genom dessa 4 år och gjort mig till en bättre variation av mig. som har puchat mig när jag inte vågat, som hjälpt mig när jag fasnat, som stöttat mig på slutet. och framför allt så trodde dem på mig när jag inte trodde på mig själv. den senaste tiden i skolan har jag fått höra av lärare hur mycket jag växt. att dem såg mig när jag kom dit för fyra år sen och dem ser mig nu och hur jag ytvecklats genom åren. och att de är stolta över mig. jag tackar alla lärare jag haft på albins. :)

 

och ikväll har vi haft en liten student fest för mig :) med familj och vänner. tackar er så mycket för att ni kom och gjorde min dag :)