Mars .

Mars är här och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Man känner ändå att man vill ha lite privatliv.


Mina barn bor numera mest hos sin pappa, pga av några jobbiga saker som pågår i mitt liv. och jag saknar mina barn så fruktansvärt mycket. Visst jag har dom lite och jag hälsar på dom hos deras pappa. men jag saknar att ha dom här hos mig varje dag. Även om jag vet att detta bara är en tillfällig period att jag snart kommer att ha dom hos mig mycke mer igen så gör det ändå ont. man känner sig så liten och det känns som man gett upp dom även om jag aldrig någonsin skulle få för mig att göra det.


Jag kan lika bra skriva det här så att människor förstår varför det är som det är just nu . Jag är inne i en depression och har varit det i mer eller mindre två år. Dom senaste 6 månaderna har allting börjat bli värre och det slutade med att jag gick in i väggen. Nu har jag fått mediciner mot detta som kommer att ta en tid innan dem börjar ge effekt. Eftersom jag tidigare bara sovit 2-3 timmar om nätterna pga av många olika själ så sover jag nu välldigt mycket. är trött i princip hela tiden. men det kommer att bli bättre. Men medans jag är på bättringsvägen så får barnen vara hos sin pappa. vilket kanske inte är så dåligt som det låter då deras pappa nu har fått insyn på hur mitt liv varit som mamma.


Jag vet att deta kommer bli bra, allt kommer att bli bra igen. man får bara ta en dag i taget och göra kloka val, och känna sig för vad som är bra och dåligt . inte ta på sig för mycke som man egentligen inte klarar av. Jag har alltid varit en sån person som aldrig visar något utåt. Det är välldigt svårt att se på mig att jag inte mår bra eller när jag är sjuk.jag kämpar alltid in i det sista att vara stark och vara glad utan på, men nu har det tagit stopp. det gick inte längre att dölja. det är ju delviss bra för nu kommer jag att få hjälp att komma på fötterna igen. och det känns välldigt skönt. dock väldigt tungt för den skada jag ordsakat mig själv och mina vänner och så vidare den är redan skedd och går tyvärr inte att ta tillbaka. Men det är bara att börja om på ny kula och göra det bästa av alla sitvationer som kommer komma.


Nu har jag nog sagt lite för mycke och avrundar här. Som många sagt till mig den senaste tiden. Glöm aldrig att du inte står ensam i detta , det är så många där ute som mår precis lika dant som du. Att vara deprimerad är ingen ovanlig sjukdom det står någon deprimerad själ runt varje hörn. som önskar att dom vore starkare, gladare och som hade styrkan att söka hjälp innan de når väggen . Så tänk på det ni som läser detta och är inne i någon slags depression ni är inte ensama och ta er i kragen och be om hjälp för det kan bara bli bättre.

Stora kramar till er där ute. och tack till er som finns där för mig just nu ni är guld värda.




Kommentarer
Jennica

Hoppas du mår bättre eller rättare sagt bra snart igen.

Förstår det kan vara jobbigt för dig att inte ha barnen hos dig som du brukar men du vet ju att det bara är tillfälligt ni har det så plus mår inte du bra så märker barnen av det, oftas mer än man tror att dom ska göra.

2011-03-10 @ 09:36:27
PiaLotta

Jag tycker att det är starkt av dig att skriva här hur det verkligen ligger till.

Du är världens bästa mamma när du är frisk och barnen älskar dig alltid.

De mår jättebra hos sin pappa, och precis som du säger är det bra att de får en vardag med pappa också.

Det kommer bli bra!

Jag älskar dig min tös!

2011-03-11 @ 10:14:10
Erica

Tycker det är jättemodigt att berätta detta i din blogg. Starkt av dig att sätta barnen i första plats och be om hjälp. Hoppas du mår bättre snart så du får hem dina småttingar. Kram från en tös som föjlt din blogg sen lilla Nellie vart bebis.

2011-03-12 @ 01:28:10
Kathy & Lovisa

Det är starkt att berätta det så, Jessica :) Det kan bara bli bättre! Tvivla inte på dig själv som mamma, du har gett dem allt du kan :) Hoppas du blir av med detta snart och att du o barnen kan starta om ett nytt liv tillsammans, det kommer gå superbra!



kram!

2011-03-17 @ 13:57:42
URL: http://lovisaloppans.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0